Igår kväll kunde jag inte tänka på annat än de två muntliga proven jag skulle ha idag. Inget annat än den där hetsen snurrade runt i mitt huvud. Tillslut när jag insåg att jag vridit om dygnet helt och att den där ångestklumpen i magen skulle få mig att ligga sömnlös i ett par timmar tog jag mig en dusch. Då började jag tänka på annat, som en bot för att klumpen i magen skulle krympa antar jag. Jag började istället tänka på kärlek och hur det egentligen är att leva i en vardag utan pirr i magen. Till min förvåning slogs jag inte av ett "vad är fel på mig, varför har jag ingen pojkvän?" eller "livet känns så himla meningslöst utan lite känslokaos". Istället kändes det helt okej att vara ledig, "on the market" och en singel som kan få leva loppan. Jag säger inte att jag aktivt valt att vara singel och att om jag fick välja så skulle det vara mitt val, för då skulle jag ljuga mig själv rakt upp i ansiktet. Hade jag möjlighet att bli älskad av en pojke jag själv var helt galet förälskad i skulle jag inte tveka en sekund innan jag tog det första initiativet till något som skulle kunna bli en kärlekshistoria. Men finns det ingen kärlek för stunden så är det helt enkelt så. Jag kommer inte ta första bästa grabb som springer förbi. Jag kommer inte lägga ut en annons på diverse dejtningssajter. Jag kommer inte tvinga fram känslor som inte är menade att finnas.

 

När jag får uppleva kärlek igen så får jag det, och då kommer det pirra ända ut i fingertopparna. Men tills vidare så är det helt okej att trivas i den verklighet jag lever i just nu. Även om det innebär att jag klappar på den tomma delen av sängen i smyg och fantiserar om perfekta romantiska stunder, för jag vet ju att kärlek är så himla fint.