En kväll någon gång precis innan jullovet blev jag och mina bästa tjejkompisar inbjudna till middagslagning hos Paula vilket var löjligt trevligt. På bilden ser ni när Mimmi myste lite med Paulas hund Kloka. 

Min söndagsförmiddag har varit precis lika lat som en söndagsförmiddag ska. Vaknade med att mamma frågade om jag ville ha ett stekt ägg, och det ville jag ju såklart. Här är mamma i köket.

 

Igår kan jag ha haft den bästa fredagen på länge. Efter att ha varit på skolan på förmiddagen, fått reda på ett helt oväntat fantastiskt betyg, åkte jag in till Karlaplan för att se mina gamla skolkompisar spela upp deras tolkning av Fame. Varje år arrangeras nämligen en Musikal av Viktor Rydbergs treor som projektarbete. Här ser ni de flesta i gänget.

 

En del av slutscenen, klädskaparna hade satsat stort och vävt in mängder med klädbyten.

 

"Vi behööver inte vara mer än vänner, jag menar vi började ju som vänner och sen råkade vi visst kyssas och jag råkade visst få ett virrvarr av känslor... MEN då kan vi ju absolut lika gärna vara vänner, han har ju tjej och bor alldeles för långt borta och.. och... och... vad tänkte jag egentligen på?". Ja Martina var där igen. Hon kollade sig själv i spegeln och hade hennes dagliga monolog i hennes förvirrade tonårshjärna. Han hade nyss skrivit igen, varit minst lika trevlig som alltid och lämnat, vad som faktiskt skulle kunna tolkas som, en smygflörtig sista mening. "Varför gjorde han alltid så, teasade henne så hon inte bara kunde glömma honom eller se honom som vän?". 

 

Det var i somras som hon helt omedvetet och okontrollerat råkade falla för honom. En 6 år äldre kille som hade varit hennes ledare på sommarlägret för klättring. Vid första anblicken hade han inte gjort ett särskilt stort intryck. Det var snarare så att hans svinsnygga kollega hade imponerat mer med sitt perfekt skapta ansikte. Det var först när de pratade med varandra under hennes vistelse på lägret som de kom allt närmre varandra och han kom att vinna över "snygg Elias", som Martina och hennes tjejkompisar hade kallat honom. Det hade varit konversationer som skett för att de var tvungna att ske, för att stelheten som fanns i början skulle försvinna. Ju fler dagar som gick desto glader blev hon över att se honom. Hon pratade utan att bli det minsta nervös, hon var ju faktiskt inte intresserad. Men så såg hon tillbaka på deras utekvällar. Hon förstod att hon pratat liiite för mycket med honom. Hon förstod att han kollat liiite för ofta. Inte minst förstod hon att hon varit liiite för klängig, vilket hon aldrig brukar vara. Helt plötsligt hade det blivit så självklart att hon kände så mycket mer än det hon inbillade sig, att hon snarare rodnade när hon såg honom och blev nervös när hon skulle sitta bredvid honom i förarsätet. Det som gjorde henne mest intresserad och fashinerad var att han gav henne små hintar. Inte mer än en alldeles för lång blick, en kram som varade för länge eller ett erbjudande om att köpa en drink. Hon hade aldrig haft ett sånt sug, aldrig spelat ett sånt mystiskt spel och aldrig känt sig så nyfiken. 

 

Så fick hon höra ett rykte om att han hade flickvän av en av sina vänner som hade hört det av en annan klättringsinstruktör. "Jaha, det förklarar väl kanske varför han aldrig givit in och kysst mig, varför han tillslut slagit bort blicken och tillslut avslutat våra samtal..." tänkte Martina samtidigt som hon visste att det fanns något där. De klickade så bra, och egentligen har hon ingen aning om varför. 

 

Men de fortsatte i samma veva, pratade för ofta, satt för nära, kollade för länge och höll varandra snabbt på fyllan. "Har han flickvän är han hemsk, agerar han såhär då skulle jag inte vilja vara hans... för då tycker jag synd om hans flickvän, men... jag vill fortfarande kyssa honom" spekulerade Martina. Hon började förneka möjligheten av att hon någonsin skulle få kyssa honom, började förstå att det bara skulle vara kompisar och det var ju okej, tänkte hon, det var ju det de hade varit innan. 

 

Så kom hennes sista kväll på resan. Hennes sista timmar att se honom. Hon visste att han runnit henne ur händerna, att han hade gått förlorad. Han var förlorad redan från början, han tillhörde ju någon annan. Men hon fick fortfarande gåshud när hon såg honom, när hans mörka lockar skymtades bland alla andra ointressanta hår. "Aja, det får bli vad det blir, jag är i alla fall glad över att jag träffade honom och att jag fick ha lite fjärilar i magen", tänkte hon innan hon gick fram till honom för, det hon trodde skulle bli, sista gången. han hälsade glatt, var fullare än tidigare kvällar och det verkade som att allt som krävdes var det där extra glaset, för det dröjde inte länge innan han bad henne följa med ut, tog hennes hand, pratade alldeles för nära hennes läppar, för att sedan...

 

kyssa henne.

 

"Varför har du väntat tills nu? jag menar jag har ju försökt flörta med dig hela tiden.." klämde hon ur sig strax efteråt. Med sitt snygga uttal sa han orden som kommit att fastna på hennes hjärna långt efteråt " well we just have this connection, and you're so... cute". Samtidigt som han hade sagt "connection" hade han fört ihop sina händer så att fingrarna hakat i varandra, en rörelse hon aldrig kommer kunna koppla till något annat än just honom. Hon log, tackade och kysste honom igen för att sedan kyssa honom resten av kvällen tills hon var tvungen att springa till sin taxi. Taxin som förde henne bort från honom, precis när hon fått smaka på hans läppar. Men aldrig hade hon sprungit med mer kraft, aldrig hade hon lett så stort och aldrig hade hon fått ett så perfekt avslut på en resa. hon hade kysst honom. hela. natten. 

 

Så kom dagen efter. Så kom meddelandet på facebook. "Han skrev" tänkte hon ivrigt, men det borde hon aldrig ha gjort. "Jisses vad jag var full igår, kommer knappt ihåg något alls... påminn mig... Det var kul att träffas och blablabla". Hennes axlas föll till marken och leendet föll minst lika långt. "kommer knappt ihåg något alls"... "Tack för den, du sa inte bara att jag var söt, pratade om vår "connection" och kysste mig hela kvällen. Det var inte alls bästa kvällen i mitt liv och det gör inte alls ont att du säger sådär.." hade hon lust att skriva, men svarade trevligt och glatt istället. Hon hade iallafall mod att fråga om hans officiella förhållande på facebook och bad om ursäkt om hon förstört något. 

 

Det hade hon inte, sa han. "We are on a break so there is no need to feel bad, please don't". Det gjorde hon väl egentligen inte, utan antog snarare att det var han som gjorde det. Hon sa egentligen så för att vinna några pluspoäng hos honom.

 

Men hennes ilska la sig fort. De skrev varje dag efter att hon kommit hem och hon var fortfarande förälskad i honom. Han var inte en badboy, player, svikare eller förnekare. Hon såg honom som en pojkvänskille som varit tillsammans med sin tjej för länge, behövde se om det fanns någon annan som kunde vinna över henne och Martina hoppades att hon varit nära på att göra det. 

 

När hennes vänner föreslog att de skulle åka tillbaka tvekade hon inte en sekund. "tänk att få se honom igen" tänkte hon och log större än på länge. Redan tre veckor senare var de tillbaka. Men hon träffade honom bara en gång. Om möjligt så var han fullare än förra gången. Om möjligt var han mer närgången. Om möjligt tyckte hon mer honom mer än någonsin. Men hon väntade med att låta honom kyssa henne, drog ut på det och jävlades. Bara för att få någon typ av hämnd. men så blev de bara dem två kvar på dansgolvet. Han stannade plötsligt, kollade henne rakt i ögonen och drog henne intill sig för att kyssa henne helt spontant.

 

oj vad han kunde kyssas. 

 

De var med varandra hela kvällen igen, pratade om allt de gjort tillsammans och Martina hjälpte honom hem när han blev allt för packad. "OMG, is that your girlfriend, she is soooo hot!" hade ett gäng sagt när de gick på en öde gata. Martina kollade på honom, han log, men sa ingenting. "No, I'm not his girlfriend", vände sig Martina om och sa på ett gulligt sätt varav gänget svarade "Oh shit, he didn't even answear. She just broke his heart". Martina svarade inte men hade velat säga "Well I'm not the person who's in a relationship. I'm not the one holding hands, kissing and charming another person than my partner.." men sa ingenting. 

 

"Varför hade han aldrig svarat att jag inte var hans tjej? det var jag ju inte, eller ville han inte utesluta den framtida möjligheten?, tänkte Martina kort därefter.

 

När de kom till hans bostad gick de upp på balkongen för att äta mat och kyssas. Sen la han sig i hennes famn och somnade strax efteråt. Sen bytte de så Martina fick sova i hans famn. Den var precis som hon hoppats. Den kändes hemma, rätt och självklar och hon ösnkade inget annat än att nattens timmar skulle vara länge än några timmar någonsin varit. För i hans famn, där ville hon vara.

 

Men allting har sitt slut och när gryningen kom väckte hon honom, följde honom till vardagsrummets soffa och vinkade honom hejdå. "Hejdå världens finaste kille, hejdå du som fick mig ur balans och hejdå du som jag förälskat mig i" tänkte hon när hon gav honom en sista blick.

 

Sen kom det där facebook meddelandet dagen efter. Men den här gången tackade han för hjälpen, bad om ursäkt att han varit så full och om han gjort något dumt, sa att han verkligen tyckte om hennes sällskap och charmade henne mer än tidigare. Hon svarade charmigt tillbaka och tänkte för sig själv att hon troligen skulle stöta på honom i framtiden. Hon kände på sig att det inte var deras sista möte. Visst skulle hon få se honom igen. Som vän eller mer visste hon inte men hon visste att vad som än skulle ske kunde det inte vara sista gången de sågs. 

 

Och visst hade hon rätt. 

 

Igår kväll kunde jag inte tänka på annat än de två muntliga proven jag skulle ha idag. Inget annat än den där hetsen snurrade runt i mitt huvud. Tillslut när jag insåg att jag vridit om dygnet helt och att den där ångestklumpen i magen skulle få mig att ligga sömnlös i ett par timmar tog jag mig en dusch. Då började jag tänka på annat, som en bot för att klumpen i magen skulle krympa antar jag. Jag började istället tänka på kärlek och hur det egentligen är att leva i en vardag utan pirr i magen. Till min förvåning slogs jag inte av ett "vad är fel på mig, varför har jag ingen pojkvän?" eller "livet känns så himla meningslöst utan lite känslokaos". Istället kändes det helt okej att vara ledig, "on the market" och en singel som kan få leva loppan. Jag säger inte att jag aktivt valt att vara singel och att om jag fick välja så skulle det vara mitt val, för då skulle jag ljuga mig själv rakt upp i ansiktet. Hade jag möjlighet att bli älskad av en pojke jag själv var helt galet förälskad i skulle jag inte tveka en sekund innan jag tog det första initiativet till något som skulle kunna bli en kärlekshistoria. Men finns det ingen kärlek för stunden så är det helt enkelt så. Jag kommer inte ta första bästa grabb som springer förbi. Jag kommer inte lägga ut en annons på diverse dejtningssajter. Jag kommer inte tvinga fram känslor som inte är menade att finnas.

 

När jag får uppleva kärlek igen så får jag det, och då kommer det pirra ända ut i fingertopparna. Men tills vidare så är det helt okej att trivas i den verklighet jag lever i just nu. Även om det innebär att jag klappar på den tomma delen av sängen i smyg och fantiserar om perfekta romantiska stunder, för jag vet ju att kärlek är så himla fint. 

 

bild från nyårsmiddagen, några timmar innan 2013.

 

Jag välkomnar det nya året med öppna armar och ser fram emot allt det kommer föra med sig. Hur klychigt det än låter så kommer jag alltid minnas året jag precis lämnade bakom mig så fruktansvärt mycket. Jag har nästan lite delade meningar över att det redan är slut, det förde ju så mycket bra med sig. Jag reste på fantastiska resor, kärade ner mig i någon helt oplanerat och naivt, byggde nya relationer, fick fantastiska betyg och förstod att livet som 18 var så himla fint. Men då är det väl tur att 2013, året som precis har börjat, kommer föra med sig så många storslagna händelser. Det är ju året jag ska köpa en vit klänning, springa ut tillsammans med världens bästa klass och krama alla nära och kära. Det är ju året då lilla jag kan ta studenten, och det känns så ofattbart och stort. Det är ju året då jag ska få ge mig ut på egna äventyr med ett mål om att vara borta så länge jag vill och bara känna att inget behöver vara förutbestämt en tid framöver. Sen får jag väl alltid hoppas att 2013 bör med sig fjärilar i magen, spontana kyssar och annat romantiskt som alla flickor utan pojkvän fantiserar om. Får väl helt enkelt hålla tummarna för att det här året, trots ett fantastsikt 2012, ska kunna slå alla andra år.

 

såhär skrev jag efter nyår förra året